Jag har kört svarttaxi! För en krona!

Idag blev det en liten utflykt in till staden. Min gamla pappa skulle på återbesök hos hjärtläkaren, så jag skjutsade honom dit. Det var som vanligt. Väntrum fyllt med människor som sneglar på varandra i smyg och undrar över vad denna andra någon kan tänkas ha för åkomma. Knaske avslöjar receptionisten något spännande när hon samtalar och tar betalt för besöken. ”Du ska till labb och ta flera prover. Det är på andra sidan. Gå genom hela entréhallen så kommer du rätt.” Jaha ja. Denna någon behöver alltså ta prover... Jag undrar...? För det kan väl inte vara fel att liksom tjuvlyssna? Varför? Därför att det är omöjligt helt enkelt. Alla receptionister talar nämligen så högt att man praktiskt taget blir påtvingad information om andra människor som man faktiskt inte har bett om att få veta, och då kan det omöjligt klassas som tjuvlyssning. Detsamma gäller t. ex. på apoteken. ”Den här salvan smörjer du i ljumskarna tre gånger dagligen mot klåda”! eller ”Jaha du har springmask! Då ska du ta dom här tabletterna, två om dan tills dom är slut!” Fint! Nu sitter alla som väntar på sin tur och undrar hur man fått det. Om man är dålig på att hålla sig ren. Om det kliar lika mycket runt slutmuskeln som det sägs när man har det. Varför pratar personalen så högt? Har dom dålig hörsel, eller tror dom verkligen att alla kunder har det?

Efter sjukhusbesöket stannade vi vid Coop för att handla hem lite mat. Pappa satt på en bänk i butiken och väntade medan jag rafsade åt mig det jag behövde. Han satt där med en kvinna från trakten som vi känner, och pratade. Hon hade också handlat och beklagade sig över att det var så besvärligt att få tag på taxi hem. Ärligt talat så undrade jag hur denna kvinna hade tagit sig in till stan överhuvud taget, för hon är verkligen virrig ibland. Hon har sina ljusa stunder, men så plötsligt så ”dippar” minnet och hon är tillbaka i sin ungdom ett ögonblick. Hon hade åkt taxi till stan sa hon, men så undrade hon om inte vi kunde skjutsa hem henne. Jag sa ”Javisst”, eftersom det bara var en omväg på kanske tre kilometer, så det skulle väl gå bra. Jag packade in två personer, årsmodell 1923, den ena virrig och den andra kristallklar, och matkassarna i min bil och åkte hemåt. Vi småpratade om allt möjligt på hemvägen och jag tyckte nog att kvinnan bredvid mig verkade rätt så klar i knoppen ändå, förutom att hon sa fel på tio år när jag frågade hur gammal hon var. När vi närmade oss hennes hem började hon bläddra i sin portmonä. Hon ville göra rätt för sig och betala skjutsen sa hon, mycket bestämt. Jag undrade för mig själv hur mycket hon möjligen hade tänkt betala. Lite nyfiken blir man ju. Då höll hon upp sin knutna hand, och jag höll upp min öppna, och så sa hon mycket stolt och bestämt: ”Här har du en krona!” Och så lade hon en enkrona i handen på mig. Ja vad säger man? Man håller masken och tackar glatt. Då, i den stunden var hon tillbaka i sin ungdom igen, när man kunde köpa halva världen för en krona. Visst är det väl ändå lite gulligt att bli virrig på gamla dar? :-)